Från Och Med Du!

Igår blev det alltså bekräftat att det var Elin som dom hittat. Innerst inne visste man det nog redan...
Vi hade en liten minnesstund för henne i domkyrkan igår, tände ljus,spelade en låt av Oskar Linnros som hon gillade(dock satte prästen på fel spår på skivan).
Några av oss åkte sedan ut till länsmansgården för att tända ett ljus och lägga en blomma till Elin. Polisen var naturligtvis där då platsen är avspärrad. Dom hade ordnat en plats där man fick lämna blommor å tända ljus.Blev lite illa till mods då jag såg hur konstigt folk uppförde sig. På platsen var det några ungdomar, dom stod i grupp å pratade högt och skrattade och en tjej som gick förbi med sina tjejkompisar tittade på oss och utbrast:
- är det någon begravning eller? Sekunderna före hade hon gett några konstiga kommentarer åt en av poliserna. Och en bit längre bort stod det en kameraman och filmade mot platsen. Jag undrar var respekten tagit vägen? Ska man inte ens få sörja sina vänner? Ville helst bara skrika åt dem men det hjälper ju ingen.
Vill iallafall tro att Elin kände att det betydde något, att vi visade och brydde oss om henne och att tända ett litet ljus och lägga en blomma är ju en så enkel och liten sak, nästan så att den känns för enkel och för liten! Men vad annat kan man göra just nu?Jag vet att många e rädda för att åka till platsen men det känns som om det "onda" vinner om vi inte ens vågar åka dit!

Jag har varit med om döden förr. Kanske är den sig lik även denna gång. Då var den också en lång väntan, om än kanske en annan typ av väntan. En väntan på ett sjukhus vakande vid en sjukhussäng, sovande i fåtöljer och soffor, en väntan och ett hopp om att det kommer att lösa sig, det kommer att sluta bra, men så tillslut en acceptans för vad som var fakta:att slutet skulle komma, den kändes så lång och när den kom fanns det samma tomhet kvar som jag känner nu. När man vaknar på morgonen känns det så tomt och meningslöst och jag känner mig nästan arg! Arg över att allt är så annorlunda men ändå precis som förr. Så kändes det när mamma gick bort också.Även om vi var beredda, vi visste ju att hon inte skulle bli frisk igen men man slutade aldrig hoppas! Det känn så orättvist att vissa inte ens får ta farväl av sina nära och kära. Det är en tröst jag har iallafall. Vi fick lite tid att ta adjö även om den tiden aldrig är tillräcklig.

Vågar och kan knappt tänka mig hur hårt det är för Elins familj. Men det är många med mig som tänker på dem!
Men man blir nog aldrig helt som förr, något tungt i hjärtat finns ju alltid där och tankarna kommer att komma och gå. När någon man tyckt så mycket om försvinner lämnar det ett så stort hål kvar. Jag kände inte Elin så länge men den tid jag fick vara hennes vän är jag så tacksam för, försöker tänka på dom fina minnen jag har av henne.Och jag vet att glädjen kommer ju tillbaka, skrattet och hoppet också...
På ett sätt känns det fel att skriva om allt det här fast det känns ibland lättare att skriva än att prata om saker hela tiden.Förlåt mig för det...
Från och med Du Elin, aldrig mer: åka hem själv eller gå hem själv, aldrig låta någon annan göra det heller!

Nu väntar jag säkert som många andra bara på svar...

Blir rädd...

Har inte haft tid att skriva på så länge, men skriver för Elin nu....

Sedan i söndags har alla vi tjejer i klassen letat efter Elin. Vi har ring, sms:at, satt upp lappar på stan men mest av allt har vi nog hoppats! Hoppats på att ingen ska ha gjort något så hemskt mot henne som kan ha berövat henne sitt liv. Under dagen åkte vi även ut till hisingen med spårvagnen, antar att många av oss gjorde det bara för att vi inte hade en jävla aning om vad man gör i en sån här situation och på något sätt ville iallafall jag vara i närheten av den plats där hon försvann bara för att känna att det kanske finns hopp och även för att Elin kanske kunde känna att vi som brydde oss om henne letar efter henne och finns i närheten men där på vagnen var det enda jag kunde tänka - lilla, lilla Elin vad skulle du hit ut och göra ensam på natten

Igårkväll samlades vi några från klassen bara för att vara med varandra och ge stöd, prata och vänta...
Och så kom det på nyheterna ett besked om att dom har hittat en kropp...
Vi förstod egentligen ingenting. Men några av oss ville ändå åka till hisingen och bara gå till platsen polisen var på.

När vi kom till Länsmanstorget blåste det iskalla vindar, det hade samlats några människor och så vi.
Det kom ingen gråt, inga tårar allt kändes bara så tomt, tomt, tomt att man inte fattar det, men ändå på något jävla vis som att om det var Elin som hittats så kanske hon på något sätt kunde känna att vi fanns där och att hon inte var ensam på den kalla platsen.
Det dyker upp så många frågor och tankar i huvudet. Vad har hänt, vem har kunnat göra det här, hade det här hänt om jag hade följt med ut, varför gjorde jag inte det, varför ringde jag inte till henne när jag vaknade upp med en klump i magen kl 4 på söndagsmorgonen?varför tänkte jag bara att :nej hon tycker nog jag e jobbig om jag ringer den här tiden, hon ligger nog och sover?Men mest frågan varför?Och hur?
Det lilla hopp som finns kvar är att det inte ska vara Elin, att hon kommer oskadd till skolan på fredag och säger att hon bara dragit till bahamas med en kille och tappat mobilen....

Lusten att ens stanna kvar i denna stad efter det här är inte stor, men det kunde lika gärna ha hänt i någon annan stad än Göteborg, så ser Sverige ute år 2010.

När jag vaknade för en stund sen och min kille åkte till jobbet började hjärnan naturligtvis gå på högvarv direkt(efter dom timmar med sömn den äntligen så välförtjänat fick)
- vad fan hände med Elin den natten, vad ska hon ha kännt, hur rädd hon måste ha varit...

Vakna upp Sverige säger jag!
Vi ska inte behöva vara rädda, rädda för att gå ut på krogen, rädda för att bli drogade, rädda för att gå hem, rädda för att ta taxi själv....

Mitt liv är mitt, min kropp är bara min och ingen annans, hur kan då vissa människor inte respektera detta, hur kan man göra något så ondskefullt och skrämmande som att ta det beslutet att göra en annan människa så illa att det kanske tar dennas liv.
Någonstans där ute finns någon eller några som vet vad som hänt med Elin och som kasnke har gjort henne illa. Det är hemska fakta...

Jag blir rädd

Tack Elin för den korta tid jag fick vara din vän. Puss Sunkan