Ett monster mindre hade gjort världen lite bättre

Jag orkar inte för tilllfället bry mig om Japan, kärnkraftsreaktorer och värdsliga katastrofer.
Det enda jag för tillfället tänker på är att Elins mördare ska få livstid och gärna bli ihjälslagen i fängelset, kanske finns det någon rättvisa där?
Har varit två dagar i rad nu och suttit och väntat på en biljett till rättegången.
Av 19 platser går 10 till pressen och resten till anhöriga vilket jag förstår, chanserna att komma in är alltså väldigt små men jag går ändå dit för så länge det finns en pytteliten chans så tar jag den.
Varför jag vill gå dit kanske man kan undra?
För det första så vill jag hellre sitta där och lyssna än att vandra runt hemma som en osalig ande och för det andra vill jag på något sätt bara se svinet med ett hopp om att han kanske ska visa någon slagt ånger, något tecken på ett samvete...
Det är min enda möjlighet att just nu visa att jag bryr mig om Elin, den lilla saken jag kan göra för henne. Att ta del i en rättegång av det hemska hon utsattes för sista natten i sitt liv.

En sak jag förundrar och förfäras av är fenomenet flashback och folks nyfikenhet.
Fick uppleva idag hur de kom in ett gäng med unga killar ca en kvart innan starten av rättegången som helt obebrytt tränger sig före i "kön" då vakten öppnar dörren utan att bry sig om oss som suttit där sen dom öppnade dörrarna kl 8.00
Att sedan en av dessa killar lyckas få sista biljetten men sen inte vill ha den då hans kompis inte får en känns väldigt konstigt? Istället gav han bort den till en äldre dam...( vilket var snällt och jag hoppas att den damen kände Elin)

Jag är inte rädd att dom har tagit fel gärningsman, jag är rädd att han ska komma undan.
Och oavsett om han får livstid så är has liv så mycket bättre än Elins familjs. Han kommer fortfaranade att andas luften, äta mat, kunna skratta, prata, få träffa sin familj, sina barn ibland, krama om dem, säga att han saknar dem. Men Elins familj som aldrig får tillbaka sin dotter, sin syster och jag får aldrig tillbaka min vän. De kommer aldrig mer få prata, skratta, krama om henne och säga hur mycket dom älskar henne...
Och varför? För att hon var söt, vacker och lite full en kväll. För att hon var tjej och steg av ensam på fel hållplats och att någon såg sin chans!
För mig finns det inget straff i världen som kan gottgöra det Elins mördare har gjort, och jag tror inte i detta fall på att gärningsmannen ska få chans att "bättra sig" och ångra det han gjort. Har man gjort något så djurisk och avskyvärt då är man inget annat än ett monster, ett rovdjur och för mig så får man gärna döda farliga rovdjur med ett skott mitt i pannan....

Tvåtusentiotolvnolltre

Jag insåg häromdagen att jag inte tagit ett enda kort i skolan och det ångrar jag ju grymt nu...så plockade fram kameran häromdagen då vi hade Dermaromekväll på skolan vilket innebar vin, snacks, plockmat, tävlingar, hot lips, goodie bags haha...
Jag hade ju dessutom turen att vinna en Xtra stor goodiebag från Md formulations!

Livet före döden

Inget känns roligt, bara tungt. Kan inte för mitt liv förstå vad som är meningen med allt.

Förlåt, jag ringde till din mobil ikväll, vet inte varför...går in på din FB profil också, känns som om du är närmare då!

Önskar dig bara tillbaka, varför sa jag inte till dig vad du betydde? Hur mycket jag tyckte om dig vännen?
Kanske för att jag är feg eller bara för att jag trodde att du skulle vara kvar.

Vi betsämmde att vi ska gå till din grav när vi är klar med skolan, jag, Hanna och AC...

Jag försöker tänka att kanske är det så att du var för bra för denna jord, att det kanske är därför du inte fick vara kvar här och att det kanske är så att man inte får välja hur man får lämna denna jord. Tänker att det kanske var samma sak med mamma. Att det är dags att gå vidare när man uppfyllt sin " godhetskvot" här på jorden och att man sen måste gå vidare?

Vi ses i I Nangilima, där kan man inte dö och där finns ingen ondska

River en vacker dröm

Håkans nya e ju sjukt bra! Känner mig som 17 år igen när jag lyssnar på den och funderar på att tänja på sparkassan å gå på spelningen i Gbg.
Känns som jag måste göra lite roliga saker då allt bara känns tungt.

Stod i tidningen idag lite mer om Elin, det var som jag trott men jag hade hoppats på att det inte skulle vara så. Försök till altetnativ grov våldtäkt. Hade på något sätt hoppats att han bara skulle ha låtit henne vara orörd, men det var för mycket att drömma om.

Jävla skit vad jag blir arg på den jävla idioten!!!!

Vi fick låna en ängel

Det har snart gått 4:a veckor sen Elin försvann, sen hon blev mördad. Tänker på den sista gången vi sågs. Det var fredag den 24 september, vi hade städdag på skolan vilket innebar att alla klasser skulle städa hela skolan. Detta görs av eleverna 2 gånger varje år. Jag och Elin tog på oss att städa hela köket på 1:a våningen. Aldrig hade hade jag trott då vi städade den dagen att det var sista dagen vi skulle spendera tillsammans. När vi gick från skolan föreslog jag att vi skulle luncha på Café Vanilj som vi gjorde rätt ofta. Jag åt vegetarisk Tacopaj och Elin åt en varm pastasallad, efteråt lyxade vi till det med varsin kaka. Hon tog en nougatkaka och jag skulle ta en valnötsbrownie men fick fel av tjejen i kassan så det blev en vanlig brownie med vit choklad. Vi snackade om att gå på en spelning med Oskar Linnros, jag skulle jobba den kvällen men skulle känna efter hur det kändes efter jobbet.
Vi sa hej då till varandra precis som vanligt, inte visste jag och inte heller hon att det var sista gången vi sågs....

På lördagen pratades vi vid. Jag och några 2a i klassen hade jobbat övertid på skolan i salongen till halv 9 på kvällen. Elin skulle ut med Ida i klassen. Jag skickade ett sms vid 12 på natten för att fråga om hon hade det kul ute. 2 minuter senare ringde hon upp då hon var på väg in till stan från hisingen. Hon tyckte jag skulle följa med ut men jag bangade då jag var trött å skulle jobba nästa dag och för jag anade att kvällen skulle sluta på push haha.

Det sista sms:et jag fick och någonsin kommer att få från henne var: Men hanna, hoffamestro är i falköping då, följ med då, hihi.Puss puss love u...

Det är inte rättvist och jag förstår inte hur någon har kunnat göra detta mot henne.
Och jag kan inte sluta undra vad som hände den natten och vad som har gjorts mot henne och vad hon ska ha kännt...

Det är svårt så svårt att inse när en människa bara är borta, vetskapen om att man aldrig med kommer att ses...

Förra fredagen var vi från klassen (de flesta av oss) på Elins begravning. Kanske var det så att jag först då verkligen förstod att hon är död, hon är borta och jag kommer aldrig mer att få ta en fika, skratta tillsammans med henne, dricka ett glas vin tillsammans, käka sushi ihop eller göra en dålig sotmake-up som den 1:a och sista jag gjorde på henne, jag kommer aldrig att få göra dom saker tillsammans med henne som jag trodde var självklara och som jag trodde det alltid skulle finnas tid för, jag kommer aldrig mer att få sitta brevid henne och tänka tanken att jag är så glad att hon ville vara min vän!
Och allt detta beror på att någon har tagit hennes liv ifrån henne. Denne någon har förstört för så många och jag undrar om han ens vet vad han har gjort? Om han känner något överhuvudtaget

Det är offatbart och overkligt det som har hänt Elin och jag saknar henne!Jag saknar en vän som var så omtänksam och oskulldsfull, som hade ett leende som fastnade i ens minne, en underbar person som skulle ha haft så många dagar, månader och år kvar på sin almanacka men som nu endast lever kvar i allas våra minnen...

"Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd

Hur kan man nånsin' va' beredd?

Vi fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i vårt liv
I varje andetag
Du togs bort från oss
Alldeles för tidigt
Vi fick låna en ängel
För en stund"

Från Och Med Du!

Igår blev det alltså bekräftat att det var Elin som dom hittat. Innerst inne visste man det nog redan...
Vi hade en liten minnesstund för henne i domkyrkan igår, tände ljus,spelade en låt av Oskar Linnros som hon gillade(dock satte prästen på fel spår på skivan).
Några av oss åkte sedan ut till länsmansgården för att tända ett ljus och lägga en blomma till Elin. Polisen var naturligtvis där då platsen är avspärrad. Dom hade ordnat en plats där man fick lämna blommor å tända ljus.Blev lite illa till mods då jag såg hur konstigt folk uppförde sig. På platsen var det några ungdomar, dom stod i grupp å pratade högt och skrattade och en tjej som gick förbi med sina tjejkompisar tittade på oss och utbrast:
- är det någon begravning eller? Sekunderna före hade hon gett några konstiga kommentarer åt en av poliserna. Och en bit längre bort stod det en kameraman och filmade mot platsen. Jag undrar var respekten tagit vägen? Ska man inte ens få sörja sina vänner? Ville helst bara skrika åt dem men det hjälper ju ingen.
Vill iallafall tro att Elin kände att det betydde något, att vi visade och brydde oss om henne och att tända ett litet ljus och lägga en blomma är ju en så enkel och liten sak, nästan så att den känns för enkel och för liten! Men vad annat kan man göra just nu?Jag vet att många e rädda för att åka till platsen men det känns som om det "onda" vinner om vi inte ens vågar åka dit!

Jag har varit med om döden förr. Kanske är den sig lik även denna gång. Då var den också en lång väntan, om än kanske en annan typ av väntan. En väntan på ett sjukhus vakande vid en sjukhussäng, sovande i fåtöljer och soffor, en väntan och ett hopp om att det kommer att lösa sig, det kommer att sluta bra, men så tillslut en acceptans för vad som var fakta:att slutet skulle komma, den kändes så lång och när den kom fanns det samma tomhet kvar som jag känner nu. När man vaknar på morgonen känns det så tomt och meningslöst och jag känner mig nästan arg! Arg över att allt är så annorlunda men ändå precis som förr. Så kändes det när mamma gick bort också.Även om vi var beredda, vi visste ju att hon inte skulle bli frisk igen men man slutade aldrig hoppas! Det känn så orättvist att vissa inte ens får ta farväl av sina nära och kära. Det är en tröst jag har iallafall. Vi fick lite tid att ta adjö även om den tiden aldrig är tillräcklig.

Vågar och kan knappt tänka mig hur hårt det är för Elins familj. Men det är många med mig som tänker på dem!
Men man blir nog aldrig helt som förr, något tungt i hjärtat finns ju alltid där och tankarna kommer att komma och gå. När någon man tyckt så mycket om försvinner lämnar det ett så stort hål kvar. Jag kände inte Elin så länge men den tid jag fick vara hennes vän är jag så tacksam för, försöker tänka på dom fina minnen jag har av henne.Och jag vet att glädjen kommer ju tillbaka, skrattet och hoppet också...
På ett sätt känns det fel att skriva om allt det här fast det känns ibland lättare att skriva än att prata om saker hela tiden.Förlåt mig för det...
Från och med Du Elin, aldrig mer: åka hem själv eller gå hem själv, aldrig låta någon annan göra det heller!

Nu väntar jag säkert som många andra bara på svar...

Blir rädd...

Har inte haft tid att skriva på så länge, men skriver för Elin nu....

Sedan i söndags har alla vi tjejer i klassen letat efter Elin. Vi har ring, sms:at, satt upp lappar på stan men mest av allt har vi nog hoppats! Hoppats på att ingen ska ha gjort något så hemskt mot henne som kan ha berövat henne sitt liv. Under dagen åkte vi även ut till hisingen med spårvagnen, antar att många av oss gjorde det bara för att vi inte hade en jävla aning om vad man gör i en sån här situation och på något sätt ville iallafall jag vara i närheten av den plats där hon försvann bara för att känna att det kanske finns hopp och även för att Elin kanske kunde känna att vi som brydde oss om henne letar efter henne och finns i närheten men där på vagnen var det enda jag kunde tänka - lilla, lilla Elin vad skulle du hit ut och göra ensam på natten

Igårkväll samlades vi några från klassen bara för att vara med varandra och ge stöd, prata och vänta...
Och så kom det på nyheterna ett besked om att dom har hittat en kropp...
Vi förstod egentligen ingenting. Men några av oss ville ändå åka till hisingen och bara gå till platsen polisen var på.

När vi kom till Länsmanstorget blåste det iskalla vindar, det hade samlats några människor och så vi.
Det kom ingen gråt, inga tårar allt kändes bara så tomt, tomt, tomt att man inte fattar det, men ändå på något jävla vis som att om det var Elin som hittats så kanske hon på något sätt kunde känna att vi fanns där och att hon inte var ensam på den kalla platsen.
Det dyker upp så många frågor och tankar i huvudet. Vad har hänt, vem har kunnat göra det här, hade det här hänt om jag hade följt med ut, varför gjorde jag inte det, varför ringde jag inte till henne när jag vaknade upp med en klump i magen kl 4 på söndagsmorgonen?varför tänkte jag bara att :nej hon tycker nog jag e jobbig om jag ringer den här tiden, hon ligger nog och sover?Men mest frågan varför?Och hur?
Det lilla hopp som finns kvar är att det inte ska vara Elin, att hon kommer oskadd till skolan på fredag och säger att hon bara dragit till bahamas med en kille och tappat mobilen....

Lusten att ens stanna kvar i denna stad efter det här är inte stor, men det kunde lika gärna ha hänt i någon annan stad än Göteborg, så ser Sverige ute år 2010.

När jag vaknade för en stund sen och min kille åkte till jobbet började hjärnan naturligtvis gå på högvarv direkt(efter dom timmar med sömn den äntligen så välförtjänat fick)
- vad fan hände med Elin den natten, vad ska hon ha kännt, hur rädd hon måste ha varit...

Vakna upp Sverige säger jag!
Vi ska inte behöva vara rädda, rädda för att gå ut på krogen, rädda för att bli drogade, rädda för att gå hem, rädda för att ta taxi själv....

Mitt liv är mitt, min kropp är bara min och ingen annans, hur kan då vissa människor inte respektera detta, hur kan man göra något så ondskefullt och skrämmande som att ta det beslutet att göra en annan människa så illa att det kanske tar dennas liv.
Någonstans där ute finns någon eller några som vet vad som hänt med Elin och som kasnke har gjort henne illa. Det är hemska fakta...

Jag blir rädd

Tack Elin för den korta tid jag fick vara din vän. Puss Sunkan