Sedan i söndags har alla vi tjejer i klassen letat efter Elin. Vi har ring, sms:at, satt upp lappar på stan men mest av allt har vi nog hoppats! Hoppats på att ingen ska ha gjort något så hemskt mot henne som kan ha berövat henne sitt liv. Under dagen åkte vi även ut till hisingen med spårvagnen, antar att många av oss gjorde det bara för att vi inte hade en jävla aning om vad man gör i en sån här situation och på något sätt ville iallafall jag vara i närheten av den plats där hon försvann bara för att känna att det kanske finns hopp och även för att Elin kanske kunde känna att vi som brydde oss om henne letar efter henne och finns i närheten men där på vagnen var det enda jag kunde tänka - lilla, lilla Elin vad skulle du hit ut och göra ensam på natten
Igårkväll samlades vi några från klassen bara för att vara med varandra och ge stöd, prata och vänta...
Och så kom det på nyheterna ett besked om att dom har hittat en kropp...
Vi förstod egentligen ingenting. Men några av oss ville ändå åka till hisingen och bara gå till platsen polisen var på.
När vi kom till Länsmanstorget blåste det iskalla vindar, det hade samlats några människor och så vi.
Det kom ingen gråt, inga tårar allt kändes bara så tomt, tomt, tomt att man inte fattar det, men ändå på något jävla vis som att om det var Elin som hittats så kanske hon på något sätt kunde känna att vi fanns där och att hon inte var ensam på den kalla platsen.
Det dyker upp så många frågor och tankar i huvudet. Vad har hänt, vem har kunnat göra det här, hade det här hänt om jag hade följt med ut, varför gjorde jag inte det, varför ringde jag inte till henne när jag vaknade upp med en klump i magen kl 4 på söndagsmorgonen?varför tänkte jag bara att :nej hon tycker nog jag e jobbig om jag ringer den här tiden, hon ligger nog och sover?Men mest frågan varför?Och hur?
Det lilla hopp som finns kvar är att det inte ska vara Elin, att hon kommer oskadd till skolan på fredag och säger att hon bara dragit till bahamas med en kille och tappat mobilen....
Lusten att ens stanna kvar i denna stad efter det här är inte stor, men det kunde lika gärna ha hänt i någon annan stad än Göteborg, så ser Sverige ute år 2010.
När jag vaknade för en stund sen och min kille åkte till jobbet började hjärnan naturligtvis gå på högvarv direkt(efter dom timmar med sömn den äntligen så välförtjänat fick)
- vad fan hände med Elin den natten, vad ska hon ha kännt, hur rädd hon måste ha varit...
Vakna upp Sverige säger jag!
Vi ska inte behöva vara rädda, rädda för att gå ut på krogen, rädda för att bli drogade, rädda för att gå hem, rädda för att ta taxi själv....
Mitt liv är mitt, min kropp är bara min och ingen annans, hur kan då vissa människor inte respektera detta, hur kan man göra något så ondskefullt och skrämmande som att ta det beslutet att göra en annan människa så illa att det kanske tar dennas liv.
Någonstans där ute finns någon eller några som vet vad som hänt med Elin och som kasnke har gjort henne illa. Det är hemska fakta...
Jag blir rädd
Tack Elin för den korta tid jag fick vara din vän. Puss Sunkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar