Från Och Med Du!

Igår blev det alltså bekräftat att det var Elin som dom hittat. Innerst inne visste man det nog redan...
Vi hade en liten minnesstund för henne i domkyrkan igår, tände ljus,spelade en låt av Oskar Linnros som hon gillade(dock satte prästen på fel spår på skivan).
Några av oss åkte sedan ut till länsmansgården för att tända ett ljus och lägga en blomma till Elin. Polisen var naturligtvis där då platsen är avspärrad. Dom hade ordnat en plats där man fick lämna blommor å tända ljus.Blev lite illa till mods då jag såg hur konstigt folk uppförde sig. På platsen var det några ungdomar, dom stod i grupp å pratade högt och skrattade och en tjej som gick förbi med sina tjejkompisar tittade på oss och utbrast:
- är det någon begravning eller? Sekunderna före hade hon gett några konstiga kommentarer åt en av poliserna. Och en bit längre bort stod det en kameraman och filmade mot platsen. Jag undrar var respekten tagit vägen? Ska man inte ens få sörja sina vänner? Ville helst bara skrika åt dem men det hjälper ju ingen.
Vill iallafall tro att Elin kände att det betydde något, att vi visade och brydde oss om henne och att tända ett litet ljus och lägga en blomma är ju en så enkel och liten sak, nästan så att den känns för enkel och för liten! Men vad annat kan man göra just nu?Jag vet att många e rädda för att åka till platsen men det känns som om det "onda" vinner om vi inte ens vågar åka dit!

Jag har varit med om döden förr. Kanske är den sig lik även denna gång. Då var den också en lång väntan, om än kanske en annan typ av väntan. En väntan på ett sjukhus vakande vid en sjukhussäng, sovande i fåtöljer och soffor, en väntan och ett hopp om att det kommer att lösa sig, det kommer att sluta bra, men så tillslut en acceptans för vad som var fakta:att slutet skulle komma, den kändes så lång och när den kom fanns det samma tomhet kvar som jag känner nu. När man vaknar på morgonen känns det så tomt och meningslöst och jag känner mig nästan arg! Arg över att allt är så annorlunda men ändå precis som förr. Så kändes det när mamma gick bort också.Även om vi var beredda, vi visste ju att hon inte skulle bli frisk igen men man slutade aldrig hoppas! Det känn så orättvist att vissa inte ens får ta farväl av sina nära och kära. Det är en tröst jag har iallafall. Vi fick lite tid att ta adjö även om den tiden aldrig är tillräcklig.

Vågar och kan knappt tänka mig hur hårt det är för Elins familj. Men det är många med mig som tänker på dem!
Men man blir nog aldrig helt som förr, något tungt i hjärtat finns ju alltid där och tankarna kommer att komma och gå. När någon man tyckt så mycket om försvinner lämnar det ett så stort hål kvar. Jag kände inte Elin så länge men den tid jag fick vara hennes vän är jag så tacksam för, försöker tänka på dom fina minnen jag har av henne.Och jag vet att glädjen kommer ju tillbaka, skrattet och hoppet också...
På ett sätt känns det fel att skriva om allt det här fast det känns ibland lättare att skriva än att prata om saker hela tiden.Förlåt mig för det...
Från och med Du Elin, aldrig mer: åka hem själv eller gå hem själv, aldrig låta någon annan göra det heller!

Nu väntar jag säkert som många andra bara på svar...